EMMAOSKARINA

Jag är så kär så att det inte går att förklara, så kär att det nästan gör ont ibland, är fortfarande lite rädd att allt ska gå åt helvete, men inget som jag egentligen vill erkänna för mig själv. Men jag måste göra det, men jag vill inte vara det, vet inte varför jag är det heller.

Vad har jag att vara rädd för?

Jag har ju träffat mannen som får mig att må så bra, han som älskar mig för den jag är och ger mig komplimanger och den som jag verkligen kan prata med om precis allting.

Vill ha honom vid min sida resten av livet, vill inte ha någon annan, då kan jag lika gärna vara utan. Som min mamma sa i början det hon oroade sig för och det var om min största längtan här i livet, barn. Men den stora frågan har vi rett ut och vi vet båda två var vi står när det gäller den frågan.

Och jag är inte ett dugg orolig, inte nu men senare, tiden får utvisa vad som händer och sker, tänker inte stressa in i någonting om jag säger så.

Det är bara dumt att göra det, om man gör det kan allt bli så himla fel bara.

De stunder som jag inte är tillsammans med honom så saknar jag honom så att det inte är sant åt det, och det är ju lite jobbigt dom dagar som vi i stort sätt går om varandra när jag börjar jobba när han kommer hem, men det går att uthärda för att jag vet att han finns hemma när jag kommer hem igen, jag vet att han inte kommer att rymma ifrån mig.

Vi kommer ifrån helt olika världar, har levt olika liv, upplevt helt olika saker. Men utav det som vi har varit med om så är vi väldigt lika. Tycker om samma saker, har samma åsikter i mångt och mycket och det är väldigt skönt. En annan sak som är väldigt skönt är att det inte är något tjafs och bråk, vi pratar om allt och luftar så fort som det är någonting och det är så det ska vara i ett förhållande.

Det är många som har backat och visst det är helt och hållet upp till dom det bevisar bara att det inte var några riktiga vänner, och dom kan man vara förutan, och dom som verkligen har visat att dom är mina vänner tänker jag ta hand om och vårda ömt och spendera extra mycket tid tillsammans med.

Och det har snart gått ett ½ år och jag vet inte var den tiden har tagit vägen, det känns som om att det var igår som allt började, sitter ibland och tänker tillbaka och små ler. Vissa bitar var väldigt tunga, det var mycket att ta sig igenom innan allt blev lugnt och bara det tog ett par månader, men nu kan vi bara skratta åt den tiden om hur alla betedde sig löjligt och gjorde bort sig totalt och verkligen bevisade hur barnsliga dom var och då är det vuxna människor som vi pratar om, men dom kan jag både ha och mista det spelar ingen roll.

Jag trivs i mitt nya umgänge som jag har, dom accepterar mig och jag kan slappna av tillsammans med dom och ha roligt. Och där finns inga krav, utan man sitter och pratar och skrattar tillsammans och man sitter inte och förlöjligar någon annan som det var förr med dom jag umgicks med då, och jag kan nu umgås med min familj hur mycket jag vill utan att det är någon som sätter sig på tvären för att han älskar min familj lika mycket som jag gör.

Over & Out <3

Vänskapen var tog den vägen?
Den dog ut och ni sa att ni skulle vara neutrala?
Jo tjena eller hur.
Kyss mig i röven.
Jag har lessnat nu.
Bara för att man inte fortsätter sitt liv med en person så måste väl inte vänskapen försvinna?!
Jag är less på detta skit nu, jag sa åt alla att jag tvingar ingen välja sida men säg till mig istället att ni valde hans och inte min, för det sårar mindre än vad detta har gjort.
Jag tål det, jag ville få det kastat i ansiktet på mig men nej det fick man lista ut alldeles ensam, tur att man inte är helt fuckad i huvudet med andra ord. Jag vet nu vilka som är mina vänner och vilka jag håller kär.
Kom inte sen om ett tag och be om ursäkt för den ursäkten lyssnar jag inte på. Aldrig never, finns inte en chans.

Men nu har jag träffat nya och underbara vänner, vänner som jag verkligen vet finns och är kvar.
Vänner som jag nu kommer vårda mycket ömmare än vad jag vårdat dom förra.
Mitt förra liv finns inte kvar, jag är mig själv igen.
Glada, spralliga, positiva, busiga, galna, impulsiva Emma.
Den som inte fanns på flera år, men nu har hon kommit tillbaka för att stanna

Grått, trist och regn, detta var ju inte meningen.
Solen ska ju skina och det ska vara vackert väder.
Men man kan ju inte få allt som man vill.
Så att detta får väl duga.

Haft en helmysig morgon med älsklingen.
Legat i sängen hela förmiddagen och inte gjort någonting.
Helt underbart.
Nu är han ute och polerar det sista på bilen.
Ska in och handla student present åt min kusin.
In till polisen och skaffa pass åt herrarna som jag ska på kyssning med nästa vecka.

Det är så underbart dom mornar som jag får ha han ligga kvar i sängen.
Att vakna vid hans sida och ligga och småkika på honom när han ligger och sover.
Han är så vacker när han sover, han är alltid vacker framför mig.
Sen kunna krypa nära intill och ligga och lyssna på hans tunga djupa andetag.
Helt underbart, det är livet att få göra det.

Funderar och funderar om man ska sätta sig och plugga till hösten, kanske lika bra att göra det.
Plugga till uska så kanske man får det lättare att få ett jobb, men är jag redo för att sätta mig
i skolbänken igen? Jag vet ärligt inte, just därför måste jag funderar på det och veta riktigt så att man
inte börjar och det bara blir kattskit av allt.

Jag är så trött på att folk inte kan skita i alla andra och bry sig i sina egna liv istället.
Så mycket bättre det skulle vara.
Varför måste man hålla på och jävlas med varann i sina bloggar för?
Eller det är inte bara i bloggvärlden utan även på Facebook och BDB.
Jag fattar inte.
Och många av dem som jag menar är vuxna människor och förmodligen så vet det hur man ska uppföra sig.

Nu påstår jag inte att jag är en ängel.
Men jag kniper in i det sista.
Men sen när det rinner över kan jag inte hålla mig längre.
Men jag gör ett inlägg sen är det bra sen har jag fått sagt det jag vill.
Jag tjatar inte ihjäl om samma sak flera gånger