Kärlek
Jag är så kär så att det inte går att förklara, så kär att det nästan gör ont ibland, är fortfarande lite rädd att allt ska gå åt helvete, men inget som jag egentligen vill erkänna för mig själv. Men jag måste göra det, men jag vill inte vara det, vet inte varför jag är det heller.
Vad har jag att vara rädd för?
Jag har ju träffat mannen som får mig att må så bra, han som älskar mig för den jag är och ger mig komplimanger och den som jag verkligen kan prata med om precis allting.
Vill ha honom vid min sida resten av livet, vill inte ha någon annan, då kan jag lika gärna vara utan. Som min mamma sa i början det hon oroade sig för och det var om min största längtan här i livet, barn. Men den stora frågan har vi rett ut och vi vet båda två var vi står när det gäller den frågan.
Och jag är inte ett dugg orolig, inte nu men senare, tiden får utvisa vad som händer och sker, tänker inte stressa in i någonting om jag säger så.
Det är bara dumt att göra det, om man gör det kan allt bli så himla fel bara.
De stunder som jag inte är tillsammans med honom så saknar jag honom så att det inte är sant åt det, och det är ju lite jobbigt dom dagar som vi i stort sätt går om varandra när jag börjar jobba när han kommer hem, men det går att uthärda för att jag vet att han finns hemma när jag kommer hem igen, jag vet att han inte kommer att rymma ifrån mig.
Vi kommer ifrån helt olika världar, har levt olika liv, upplevt helt olika saker. Men utav det som vi har varit med om så är vi väldigt lika. Tycker om samma saker, har samma åsikter i mångt och mycket och det är väldigt skönt. En annan sak som är väldigt skönt är att det inte är något tjafs och bråk, vi pratar om allt och luftar så fort som det är någonting och det är så det ska vara i ett förhållande.
Det är många som har backat och visst det är helt och hållet upp till dom det bevisar bara att det inte var några riktiga vänner, och dom kan man vara förutan, och dom som verkligen har visat att dom är mina vänner tänker jag ta hand om och vårda ömt och spendera extra mycket tid tillsammans med.
Och det har snart gått ett ½ år och jag vet inte var den tiden har tagit vägen, det känns som om att det var igår som allt började, sitter ibland och tänker tillbaka och små ler. Vissa bitar var väldigt tunga, det var mycket att ta sig igenom innan allt blev lugnt och bara det tog ett par månader, men nu kan vi bara skratta åt den tiden om hur alla betedde sig löjligt och gjorde bort sig totalt och verkligen bevisade hur barnsliga dom var och då är det vuxna människor som vi pratar om, men dom kan jag både ha och mista det spelar ingen roll.
Jag trivs i mitt nya umgänge som jag har, dom accepterar mig och jag kan slappna av tillsammans med dom och ha roligt. Och där finns inga krav, utan man sitter och pratar och skrattar tillsammans och man sitter inte och förlöjligar någon annan som det var förr med dom jag umgicks med då, och jag kan nu umgås med min familj hur mycket jag vill utan att det är någon som sätter sig på tvären för att han älskar min familj lika mycket som jag gör.
Over & Out <3