EMMAOSKARINA

Jag blir så less, jag är så less. Hur folk klagar och diskuterar om detta val som nu har varit i detta land, nu har alla som velat gjort sin röst hörd hur de vill att det ska se ut.

Men nu så ska det klagas för att fel parti har kommit in i riksdagen, bara för att det snackas om att de är rasister/nazister. Men hallå?! Nu med risk för att bli både strypt och halshuggen brutalt så tycker jag att det är alldeles rätt att Sverige Demokraterna har kommit in i våran riksdag, för att röra om i grytan där uppe. Jag tycker att de skulle kunna komma med en hel del bra och  har bra saker att kunna tillföra. Främligsfientlighet och allt vad det nu pratas om, nää där håller jag inte alls med.

Bara för att man vill sina egna det bästa istället för att lägga en massa pengar på asylsökande/flyktingar som kommer hit och lever på oss. Visst, de som kommer hit av rätt anledning, jobbar, lär sig språket och lever efter våra seder och regler det är helt okej. Men dem som kommer hit och lever på försäkringskassan och soc har ingenting här att göra, dom vill inte lära sig språket och dom vill inte leva våra seder.  Bara för att man tycker att vården, skolan och våra egna arbetslösa ska få det bättre så då är man rasist/nazist.

Folk har tagit bort vänner från Facebook och sagt upp bekantskapen med folk bara för att de anses ha röstat på fel parti i valet. Men har man ingen egen åsikt? Har man ingen egen vilja längre?

Jag hade för mig att vi lever i ett ”fritt” land, men de verkar ju som om att jag har väldigt fel, bara för att jag har röstat på SD så då har jag röstat fel? Alla tycker vi olika i detta land och det ska vi väl vara väldigt glada över egentligen??? Tänk om alla skulle vilja lika, rösta lika hela tiden? Hur skulle Sverige se ut då?

Vore det inte bättre om alla våra partier skulle kunna samarbeta och kunna kompromissa? Eller är jag ute och cyklar?

I hemmets lugna vrå sitter jag i mitt soffhörn och njuter av lugnet. Vill inte ha det nå annorlunda just för tillfället, har varken kraft eller ork till någonting annat. I mina medvetet två nummer förstora mjukisbyxor och en tröja, håret uppsatt så att de hålls undan ifrån ansiktet. Tvn på i bakrunden och bryr mig egentligen inte om vad som visas, bara det låter så är jag nöjd, eller så är den på fast med inget ljud och någon av mina spellistor på spotify rullar. Sitter och tänker och filosoferar om framtiden, om vad jag vill göra och vad som komma skall hända. Hunden ligger oftast tätt intill och små snarkar och har det bra hon också. Jobbar mest hela tiden och försöker hinna med att umgås med familj och vänner så gott det går, så mycket som orken säger att den vill.

Som människa så tänker man och analyserar allt för mycket på allting som händer och sker i sin närvaro, på både gott och ont. Ibland blir det för mycket och man blir off emot allt och alla känns det som, så upplever jag det i alla fall.

Solen skiner och det är vackert väder, men jag känner inte att jag skiner med den. Jag vet inte riktigt vad det är, en down period eller någonting. Det snurrar i skallen och jag skriver ner och låter det ligga i min mapp "opostade blogginlägg", förmår mig inte att publicera dom. Tråkigt men sant, men det har sina förklaringar till varför jag inte gör det utan dom får ligga kvar där dom ligger där dom ligger.

Är glad att jag har mina bollplank via telefon och msn, som man kan prata med om allting och få ur sig allt som händer och sker runtomkring, sånt som jag inte vill att vissa personer ska veta om, eller att dom ska läsa för att få vatten på sina kvarnar.För det är ingenting jag tänker låta dom människorna få.

 Lyssnar på musik och försöker tänka positivt, men jag är negativ ändå, mot mig själv hela tiden.Jag vet inte vad det beror på, jag har alltid varit självkritisk, det hade blivit bättre, men det har rasat tillbaka till gamla tider. Varför?Ingen som kan ge mig ett svar på det?

 Usch vilket negativt inlägg detta blev. Men det får ni leva med, det finns ingen människa på denna värld som är helt perfekt, hur skulle det se ut då? Om vi alla var perfekta, ingen värld som jag skulle vilja leva i kan jag ju tala om. Att alla skulle vara perfektionister, det skulle nog inte fungera.

Att få ett barn som har ett handikapp, tex förståndshandikapp eller egentligen vad som helt, måste vara otroligt svårt i första skedet. Det måste vara lätt att man lägger skulden på sig själv, att vad har jag/vi gjort för fel.
Men vilken skillnad de är nu jämfört med då, nu vet man så otroligt mycket mer och man kan få mer stöd och hjälp på olika plan.  Förr när man fick ett barn som hade ett förståndshandikapp så lämnade man bort de, satt det på instutution för att då ville man inte ha barnet. Hur fel är inte det? Att bli inlåst bara för att man föds med hinder. Det är så himla fel, jag har sett ett sånt bra exempel på en man som blev satt på instutution av sina föräldrar när de framkom att han hade Downs syndrom, vårdarna fick för sig att han inte hörde någonting och satte då på honom hörapparater på hans fullt friska öron och sen åkte dom buss, tänk dig själv att först bli påtvingad hörapparater fast du hör och sen bli satt på en buss full med folk med hög ljudvolym. Om jag säger så här, han åker inte buss idag, för han förknippar det med volymen och smärtan i öronen.

Sen inte bara det att man bara blir bortlämnad, utan att folk anser att man är ful och äcklig att man inte är värd att leva bara för att man råkade födas med en handikapp, som man inte väljer sig att födas med. Man måste accpetera att alla människor är olika, det finns ingen annan som är exakt likadan som dig, jag anser att det är riktigt bra att de är så.
Alla människor är lika mycket värda även fast man är sjuk, har en sjukdom eller någonting annat.

Alla har vi rätt att bli älskad för den man är, det är många på denna jord som känns sig oönskad och som inte får kärlek av sina föräldrar eller utav någon annan i sin närhet och de är väldigt viktigt att få det. Likadant med tillit, de är något som är viktigt att man känner till någon, men tillit är ingenting som bara finns där på några minuter. Det är någonting som man måste bygga upp tillsammans, men det kan raseras fortare än vilken tid det tog att bygga upp det. Det är svårt med livet, det är hårt och orättvist. Det är många prövningar som man ska gå igenom här i livet. Man kan vara på väg att ge upp och skita i precis allting, och då vänder allting på en fem öring och de går uppåt igen. Sen man tror sig veta vilka som är ens vänner, men så fel man kan ha, när det verkligen gäller så vet man vilka de är som är ens riktiga och äkta vänner, det är de som står kvar brevid dig och inte springer iväg.

Nu har jag gått och varit sjuk hela långa vintern. Nu är jag less på detta. Började med en vanlig förkylning. Sen hostade jag så jag trodde jag skulle dö, har nu gått och snörvlat ett par veckor. Och idag när jag sluppit snuvan och nästäppan 2 dagar så nu börjar halsont komma. Känner mig sväld och seg i halsen. När är det min tur att få vara frisk? Jag har faktiskt också rätt till att vara frisk. Men just nu verkar det inte så. Har inga krafter kvar, immunsystemet är nere på noll just nu. Det hinner ju aldrig återhämta sig. Utan de kommer hela tiden nya grejer.
Har nu sedan någon vecka tillbaka börjat ta multivitamintabletter, en om dagen. För att skjuta på med lite extra tillskott i hopp om att det ska hjälpa till så man står emot lite mera, men jag vet inte om det gör varken till eller från. Får vänta och se ett tag till om de blir någon bättring eller hur det blir med den saken.

Så länge jag inte har någon feber så kan jag väl överleva, men det är inte roligt när man har gått i flera månader och det inte ger med sig, och jag går inte till läkaren av den anledning att jag anser mig själv kunna känna om de är allvarligare än vanlig förkylning. Jag har bara haft den oturen att allt har kommit i olika omgångar. Allt kan inte komma på en gång så jag blir däckad i några dagar. Nej de är jätte dumt det. Men som sagt det som inte dödar det härdar. Men jag vill kunna ut och umgås med folk, för de vill jag inte göra nu när man är snörvlig, hackig, hostig, halsont och ja allt som jag haft nu under detta vinterhalvår.

Tydligen så måste jag vara som nya nivea väldigt dryg och jobbig