Tankar ur mitt huvud
Att få ett barn som har ett handikapp, tex förståndshandikapp eller egentligen vad som helt, måste vara otroligt svårt i första skedet. Det måste vara lätt att man lägger skulden på sig själv, att vad har jag/vi gjort för fel.
Men vilken skillnad de är nu jämfört med då, nu vet man så otroligt mycket mer och man kan få mer stöd och hjälp på olika plan. Förr när man fick ett barn som hade ett förståndshandikapp så lämnade man bort de, satt det på instutution för att då ville man inte ha barnet. Hur fel är inte det? Att bli inlåst bara för att man föds med hinder. Det är så himla fel, jag har sett ett sånt bra exempel på en man som blev satt på instutution av sina föräldrar när de framkom att han hade Downs syndrom, vårdarna fick för sig att han inte hörde någonting och satte då på honom hörapparater på hans fullt friska öron och sen åkte dom buss, tänk dig själv att först bli påtvingad hörapparater fast du hör och sen bli satt på en buss full med folk med hög ljudvolym. Om jag säger så här, han åker inte buss idag, för han förknippar det med volymen och smärtan i öronen.
Sen inte bara det att man bara blir bortlämnad, utan att folk anser att man är ful och äcklig att man inte är värd att leva bara för att man råkade födas med en handikapp, som man inte väljer sig att födas med. Man måste accpetera att alla människor är olika, det finns ingen annan som är exakt likadan som dig, jag anser att det är riktigt bra att de är så.
Alla människor är lika mycket värda även fast man är sjuk, har en sjukdom eller någonting annat.
Alla har vi rätt att bli älskad för den man är, det är många på denna jord som känns sig oönskad och som inte får kärlek av sina föräldrar eller utav någon annan i sin närhet och de är väldigt viktigt att få det. Likadant med tillit, de är något som är viktigt att man känner till någon, men tillit är ingenting som bara finns där på några minuter. Det är någonting som man måste bygga upp tillsammans, men det kan raseras fortare än vilken tid det tog att bygga upp det. Det är svårt med livet, det är hårt och orättvist. Det är många prövningar som man ska gå igenom här i livet. Man kan vara på väg att ge upp och skita i precis allting, och då vänder allting på en fem öring och de går uppåt igen. Sen man tror sig veta vilka som är ens vänner, men så fel man kan ha, när det verkligen gäller så vet man vilka de är som är ens riktiga och äkta vänner, det är de som står kvar brevid dig och inte springer iväg.