EMMAOSKARINA

Mobbning är en sak som nästan ingen törs prata om för att det är så mycket hysch runt omkring det.

Internet mobbning är inte en lätt sak egentligen, många tror att den inte är lika farlig som annan mobbning, det spelar ingen roll om det bara sker en gång det är samma sak i alla fall och någonting man måste anmäla, för om det inte görs så eskalerar allting och allt kommer bara bli värre med tiden.

Många tänker säkert att nu svamlar hon i nattmössan, men jag vet precis vad jag pratar om tro mig.
Jag var utsatt för mobbning genom hela grundskolan av någon anledning, jag stack inte ut eller någonting, jag var en helt vanlig tjej som ville komma igenom skolan som alla andra.
Det spelade ingen roll om jag bytte skola eller hur det var allt fortsatte precis som om att så skulle det vara, jag skulle gå igenom detta helvete. Jag gick igenom både fysisk och psykisk mobbning, kan inte säga vilken som är värst men jag vet vilket som satt sina spår som sitter i än.

Och det konstigaste var att dom som mobbade mig var ju såna snälla och fina barn inte höll dom på med sånt heller.
Nej nej, mamma satt som klassförälder tillsammans med min ena mobbares mamma, och hon trodde ju inte på det heller utan det var tomma ord som hon sa.

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med denna "mobbing-grupp" som det kallas, och man fick prata om hur man skulle göra för att få det bättre, jo att dom bytte skola? Nej men så kan man ju inte göra? Skulle jag byta? Nej för då lät jag dom vinna och det skulle dom inte få göra. Denna grupp med lärare som man gick och pratade med gjorde inte ett skit, det hjälpte ingenting, det fick allt att bli värre bara jag lovar. För det var inte det lättaste att möta dom efter att dom varit på ett möte med dom.

Och jag har ju en mamma som har gjort allting för att det ska bli bra för mig så jag ska slippa mobbningen. Hon gick till och med till rektorn på den skola jag gick på 4-9 och sa till honom att om det inte hände någonting NU så skulle hon anmäla personligen. Men han sa att det kunde hon ju inte göra med tanke på att hon jobbade på skolan, men vad hade det för betydelse nu var hon där som egenskap som mamma åt ena hennes barn och inte som anställd.
Visst det blev väl bättre för en tid men sen var det inte lika jävligt igen.

Men denna gången sa jag ingenting, jag vågade inte erkänna, för jag skämdes så att det inte var sant åt det.
Jag har många lärare på Fjärdhundraskolan att tacka som hjälpte mig och fanns för mig och stöttade mig under min skolgång. Speciellt en Stefan Lövgren är en av dom, min stötte pelare genom allt. Genom honom fann jag musiken och med den rymde jag tid och rum som fick mig att komma bort och få glömma allt för en stund. Utan honom vet jag inte hur illa det kunde ha gått. Vi har varit så ovänner att vi gått åt varsitt håll men alltid förlåtit varandra och kramat om varandra igen och blivit vänner. Han har skällt på mig så många gånger att jag rökte men det struntade väl jag i.

Alla år av mobbning har satt sina spår och som sagt många av dem sitter kvar än idag. Men dom åren har gjort mig till den jag är idag. Det har varit en tung tid och jag kommer aldrig glömma den, den sitter fast och kommer aldrig försvinna. Jag vet inte om jag skulle klara av att gå på en återträff med den klassen 9 A i från Fjärdhundraskolan om jag ska vara ärlig. Skulle inte kunna se dom i ögonen. Men dom skulle nog bli chockade, jag är starkare än vad folk tror. Jag har klarat av mycket.